Hösten börjar göra sin entre´, solen står lägre på himlen och fåglarna samlas inför resan söderut.
Svamp finns i överflöd i skogen, endel ätbara, en del inte.
Och ännu finns det fjärilar som fladdrar från blomma till blomma, drickande sommarens sista nektar.
2004 gjorde vi vår första kolmila och då gjorde vi allt från grunden. Göra iordningen en kolbotten, ta fram kolstybb (efter fått ok från markägaren) , hugga ved och sedan resa in och kola. Ett hårt arbete men med envishet och vilja så klarade vi det.
Nu, 2016 kolade vi vår femtonde kolmila, allt går numera på rutin och erfarenhet.
I år blev det lite tuffare än vanligt då det var svårt att få tag på ved men i sista stund fann vi en som kunde leverera åt oss. Veden var lite grov så den fick klyvas och delas i mindre bitar. På tre veckor så fixade vi veden, reste in och sedan dags för kolning.
Den här varianten av inresning av veden i kolmilan har vi gjort tidigare och fungerat bra. Det är svårt att få ved som passar till milan men man får inte vara handlingsfattig utan komma på lösningar men det bästa är dock långved.
Sedan granris som ett täcke innan kolstybben läggs på, det är en blandning mellan krossad kol och jord. Om man inte hade granris skulle det rinna in mellan veden och kolningsprocessen förhindras.
Så var det äntligen dags, tredje fredagen i augusti som traditionellt, tända milan. Kaffepannan stod på och hembakade kakor att bjuda besökare är också ett måste. Men vädret var inte det bästa, strax innan tändningen öppnade sig himlen och det vräkte ner och vi blev oroliga, skulle vi kunna tända? Men det höll uppe och vi kunde börja.
Under hela dagen så matade vi henne med ved i tändtrumman tills hon blev mätt och vi kunde stänga den.
(Bild från K-G Lindblands sida om kolning)
Nu var det hon som bestämde och vi bara hjälpte till att sköta om henne. En kolmila är en hon då den har ett glödande inre, hett temperament och skötas med omsorg.
Fast vädret var inte det bästa kom många besökare som alltid är lika trevligt.
Dagen efter visade sig vädret från sin bästa sida och det var skönt för det var Strömsbergsdagen med aktiviteter i hela bruket och hos oss kunde man få äta kolbulle.
Denna dagen brukar det vara full fart från tidig morgon till sen kväll då vi anordnar funktionärsmiddag på kvällen med underhållning och alla är varmt välkomna att besöka oss.
Så kom söndagen och dags för lite lugnare tempo, nu går milan i stort sett själv och det är bara att vänta och se hur länge kolningen kommer att gå men redan nu fanns känslan att det kommer gå längre än normalt, men det är hon som bestämmer och det är bara ta det lugnt.
Sakta sjunker hon ihop vartefter veden kolas
På måndagkväll vart det mys vid milan, tre spelmän kommer och spelar och jag känner hur mina fingrar vill greppa min nyckelharpa och spela med.
Tisdagen kommer, hon fortsätter att kola, hon ger sig inte. De andra hade kolat ut måndagkväll, tisdagsmorgon men inte denna. Vi två ska arbeta på onsdag och måste nu bestämma vilken som kan ta ledigt.
Så äntligen mitt på onsdag så går hon klart. Nu ska hon dämmas, alltså göra henne helt tätt så inget syre kommer in. Lufthålen stoppas igen, skorstenen tas bort, vattnas och klappas.
Och så kommer hon stå i ca en månad med daglig omsorg så inget händer innan hon rivs. Det är då vi får veta hur mycket kol det blev.
Sommaren är på väg att övergå till höst och vi arbetar med att göra det sista med årets kolmila. Den 19/8 så tänds hon och vi kommer få tillbringa några dygn, hårda med lite sömn men ändock så underbara dygn med kolmilan.
Detta kommer bli vår femtonde kolmila, 13 stora och 2 små har det blivit sedan vi började 2004.
Ibland finner man ordspråk som far rätt in i hjärtat.
Bilden har jag taget men ordspråket fann jag i ett skyltfönster.
Mellan regnskurar och åska mullrandes i fjärran gav jag mig ut på fjärilsjakt på en skogsbilväg. Små lätta vingar fladdrar omkring mig när jag går med lätta steg.
Inte lätt att fånga dem, så snabba, från blomma till blomma.
Märker att jag håller andan när jag ska fotografera, här fungerar inte stativet, handhållet gäller. Ibland viker man ihop sig till en konstig vinkel och försöker hålla så stilla som möjligt.
Men inte bara fjärilar finns där efter skogsvägen, humlor som dyker in i skogsklockan, bakbena sparkar för att komma in så långt som möjligt.
Eller den där lilla insekten som sitter och funderar
Och nyckelpigan som vandrar på en av alla blommor
Ja, det är en fröjd att få vara bland dem, föreviga deras korta tid på jorden.
En gång är ingen gång, två gånger är en tradition säger man och då får man säga att man har skapat en ny tradition.
I år igen ville gubben med kompis ha skjuts till den årliga festen i Gudinge, Hållnäs och återigen passade jag på att ta en utflykt i trakten i väntan på att han ville hem. Hade många förslag men i sista stund blev Rödhällen mitt mål. Där finns en liten stuga som man kan övernatta och i tanke på att vädret var lite ostadigt så visste jag att det fanns tak över huvudet i fall att.
Men vädret gick till det bättre och såg att kvällen skulle bli fin. Himlen började färgas röd, solen var på väg att gå ner.
Då ljuset fortfarande var hårt användes ndfilter och avtonat filter och vid en förflyttning så tappar jag min fjärrkontroll som lossnar från sladden och hamnar i havet. Jag ser den guppa i väg, inte en chans att hämta den om jag inte hoppar i något jag ej gjorde. Det fick bli en gåva till havet.
Men jag sörjer ej över den, kostade inte så många kronor så det blir att beställa en ny.
Jag sätter mig ner, ser en segelbåt sakta glida förbi i fjärran, dock ej med segel uppe.
Lyssnar på vågornas kluckande mot klipporna och måsarna skränande. Detta är livskvalitet.
Jag tar de sista bilderna innan färgerna försvinner. Månskärvan stiger sakta upp och det är snart dags att packa ihop men jag njuter så länge jag kan.
Vandrar man i skogen kvällstid kan man känna en stark blomdoft, det är orkideén nattviolen som blommar. Den är vanlig i stort sett hela landet och finns i öppna skogsmarker eller ängar. Svärmare lockas till dem av doften och då pollineras blommorna när de flyger från blomma till blomma.
