I löv you

Jag bryr mig inte ett barr om det..

Från dagens skogspromenad

Pentax K1, Tamron 90 mm macro, Raynox, Pentacon 50 mm

Annonser

I vinterskrud

Jag kör nästan på bredsladd in på bruket, måste ta det lugnt tänker jag, jag hinner, parkerar och bilen hinner knappt stanna innan jag är ur. Matkassens innehåll töms i rasande fart, av med arbetsjackan och på med en annan, i fickorna stoppar jag macron och 85:an och tar kameran i handen. Träden är härligt frostklädda och jag vill hinna ta lite bilder innan det försvinner, det är därför jag har bråttom, i morgon kan det vara försent. Känner att även att jag skulle ha bytt arbetsskorna mot andra skor men det får vara nu, jag vill fota! Med raska steg ger jag mig ner till bruket, första stoppet blir gamla järnvägsbron, en massa sly ivägen och jag muttrar, byter plats. Hmm, undrar om jag ska ta 85:an istället, ett härligt gammalt objektiv köpt av en kompis. Av med 24-70 som största delen sitter på, ställer ner den på marken. Nej! Jag hade inte satt på objektivlocket  och linsen är full med snö. Letar i fickorna, inget papper, ingen linsduk. Strunt samma, nu ska jag ta lite bilder på bron, får ta det där sen.

Testar mig fram, objektivet är gammalt och man kör som det vore analogt, testar olika vinklar innan jag är nöjd. Nu måste jag kika på objektivet igen, ja inget jag kan göra nu, 85:an får sitta på, kanske det var meningen med det.
Märker att jag får backa och leta mer med den, är inte van att köra med fast objektiv. Men det är kul och utmanande, ser folk mina spår måste de undra vad man har hållit på med. 😂 Ser att jag inte varit ensam att vara ute och fotografera bruket, ser spår av någon som också fotograferat.

Så vackert det är med de frostklädda träden och de blå ljuset som kommer vid skymning. Märker att jag är lite stressad fortfarande men går sakta ner i varv varefter jag fotar.

Jag hoppar över den sedvanlig vybilden på industrin, den är så vanlig utan vandrar ner bland byggnaderna istället, se vad jag kan finna.

Den här bilden blir nästan exakt lika som jag tog för något år sedan upptäcker jag vid hemkomsten. Men nu har jag gått ner i varv, känner att jag börjar bli både frysen och hungrig, någon mat hann jag ej få i mig vid hemkomst, viktigare med att få till bilderna och inte heller varma kläder, det har nästan gått 1,5 timma sedan jag kom hem och sprang ut med kameran men nu är det dags att vända hemåt, ljuset håller sakta på att försvinna. Hoppas att det blir lika fint i helgen för då blir det en ny vända och då med stativ, varma kläder och putsduk. Inte lätt att vara fotograf och man ser bilder överallt, det gör en frustrerad när det inte finns tid att fota men nu så, nu har jag lite bilder tagna.

En dag vid havet

Vi var ett gäng som gav oss ut till Hållnäskusten, närmare bestämt till Rödhäll ute vid Fågelsundet. Jag var glad att man hade slängt ner broddarna i ryggan för det var halt och isigt längst ner på klipporna och det är där man vill vara, fast man hade glömt att sätta broddar på stativet för den stod inte still.

Det var skönt att stå där ute på klipporna, det var länge sedan jag var nere vid sjön, fundera och komponera, se hur vågorna rullade in och försöka passa in den bästa vågen.

Jag använde 6 stegs gråfilter så havet får lite mer liv, med det menar jag att jag fryser inte vattnet som man gör med en vanlig exponering utan man får en längre exponeringstid som gör att vattnet slätas ut och man kan se rörelserna i vattnet.

Vilken utmaning att vandra på isiga klippor men med bra broddar så går det bra men att försöka sätta sig ner och ibland vill man även lägga sig ner men det var bara att glömma, gjorde ett par försök men fick ge upp, man hade inte lust att ta ett iskallt bad.

Där bland de isklipporna fann jag även en valross.

Till slut kände vi var klara och vandrade tillbaka till bilarna, ett kort stopp vid Fågelsundet där vi även tog sista fikan innan det var att dags att bryta upp. Vinden började ta i bra så det bet i kinderna.

Tack för en trevlig dag Anki, Fredrik, Arne och Carina.

2017 sista dagar

2017 börjar närma sig sitt slut och jag blickar bakåt på året som gått.
Januari är det som tradition att åka till Gysinge och fotografera så var det även detta år.
Dalälven som rinner förbi Gysinge och vid Sevedeskvarn finner man många fina motiv och så blev det även detta år.

I februari blev den första resan för året utanför Sveriges gränser, jag for till Island och fick uppleva sagornas ö. I Magnus Lindboms trygga ledning besöktes många fina platser på södra delen av ön. En magisk ö är det och jag blev förälskade i den, att återigen se de mäktiga glaciärerna som jag blev helt betagen av när jag besökte Grönland, isbergen som sakta glider ut mot havet, isblock mot den svarta sanden som ser ut som kristaller, alla vattenfall och det som var otroligt mäktigt att få vandra in i en isgrotta, det speciella ljuset som fanns där.

Det blev en del sittningar i olika gömslen, två gånger Wild Nordics gömsle i Kungsberg/Sandviken i Gävleborgs län. Första sittningen var i kojan för att spana efter örn, den kom men väldigt snabbt och försvann lika fort men den hördes i trädtopparna. Men jag hade en trevlig dag med många intressanta besök, bl.a en duvhök.

Nästa sittning då var det orrspel ute på myren och här vara det samma arrangör som ovan, Sara som har hand om detta är mycket duktig och trevlig.
Orrarna började spela nästan på en gång man kom in i gömslet men det var för mörkt att se men snart kom ljuset och man fick se ett antal tuppar kring en. En mäktig upplevelse var det.

Den tredje sittningen då var det dags att fara österut till Wild Brown Bear Lodge med Rovdjursland, möta våren bland nyvakna björnar, trodde jag i alla fall. Här låg snön meterdjup, våren var försenad minst en månad och björnarna varit inte alls aktiva. Men istället var det järven som var aktiv och man fick många fina järvbilder, björnen såg vi bara en kort stund en natt. Sista natten avslutade med snöstorm och vi hade full sjå att ta oss ur gömslena och pulsa hem, tack och lov kom de med skotern så det gick lättare att gå.

Så var våren kommen och med det var det dags att Upplands Ardennerklubb att bruka jorden med sina ardenner. Detta är alltid lika trevligt med dessa arrangemang de ordnar vår som höst men också vintern.

Ett av de finaste uppdragen man kan få är att fota bröllop, i år fick jag få göra detta två gånger. Att se kärleken lysa från deras ögon är underbart att se och få äran att få dokumentera deras viktigaste dag. Ett av brudparen var ett av mina brorsbarn som gifte sig Aspnäs kyrka vid sjön Tämnaren. Denna dag så fylld med kärlek och i den lilla gamla gårdskyrkan vigdes de samman var magisk.

Och så var det dags att packa väskan igen men denna gång höll jag mig kvar i Sverige, en vecka i Mullsjö folkhögskola var inbokad och del 1 i Naturfoto med Anders Geidemark var inbokad sedan länge. Och vilken rolig vecka det var, man fick nya kompisar och nya kunskaper, och till sommaren ska man tillbaka för då är det nummer 2 i naturfoto. Man var fylld av inspiration när man åkte hem.

Men den här sommaren vet jag inte vart den tog vägen, var det en sommar? Men jag fick en nytt objektiv i kameraväskan, en gammal Pentacon och jag dök ner bland blommorna för att ”leka”.

Det finns en till tradition som också förklarar varför bloggen heter som den gör och det är kolning. Varje höst, tredje helgen i augusti kolar vi en kolmila, dels för att bevara den gamla hantverket men också för att visa på hur man gör kol. Med årets kolmila har vi gjort 14 stora och två små och årets kolmila var som en dröm, snäll under hela kolningen men också vid rivningen.

Som kolare så måste man besöka andra kolare, man blir som beroende av lukten och sedan är det kul att få träffa andra och prata om kolning mm. Och i våras körde Sevaldbogänget sin kolmila så ett besök blev det där för att prata och sniffa kolmila.

Första halvåret var intensivt medan andra halvan var det mycket lugnare. Järnvägsmuseumet hade som ett sista arrangemang innan de skulle stänga för tid framöver en kväll för fotografer där de hade tagit ut ånglok och arrangerat med rök och ljus. Jag hoppas de gör detta igen för det var riktigt kul att få fotografera dessa ånglok och personalen som klätt sig tidsenligt.

Under året har man bl.a besökt Florarna, vårt stora fina naturreservat och då har man haft sällskap med Björn Söderström, en av utflykterna var nu på hösten till stora Agnsjön. En underbar trollskog att vandra och njuta av , något som numera börjar bli en bristvara.

Som jag skrev tidigare var det en konstig sommar och det fortsatte under hösten med mycket regn och det blev inte mycket tid att ge sig ut med kameran men det blev en hel del skogspromenader här hemma.

Så har jag kommit till årets slut, ni som vill läsa mer om årets olika äventyr kan blicka tillbaka i bloggen och läsa om dem. Det ska bli spännande och se hur nästa år kommer se ut, vilka äventyr man kommer att vara med på. Men jag vet att väskan kommer packas och jag kommer få ge mig på spännande äventyr i andra länder, ett måste för mig då jag älskar att få resa och se nya ställen.
Ett varmt tack till er som besökt min blogg, ha en fin god jul och gott nytt år så ses vi igen.

Ett vitt täcke

Skogen lockar och drar, ett vitt täcke har lagt sig över naturen.  Jag går till den gamla ängen, ängen där jag även som barn vandrade på. Här stod en gång i tiden en ängslada och som barn lekte man där, taket var borta men vad gjorde det. När jag återvände hem efter många års boende på annat håll så var ladan borta, kvar stod stegen som nu är också borta, någon behövde den tydligen.
Jag sätter mig ner, njuter av tystnaden, en spillkråka hörs långt bort i fjärran. Sakta börjar ängen växa igen, granarna kommer allt närmre.

Men kylan börjar göra sig påmind så jag reser mig och vandrar vidare, ut på motionsspåret, känner att jag vill dra på mig skidorna men det är ännu för lite snö.

Gillar denna årstid, den är speciell med kylan och snö, gör världen svart och vit.
Jag lämnar motionsspåret och går in i skogen, letar efter spår efter djur men det är dåligt, endast haren har lämnat spår efter sig.
Inte det lättaste att vandra när snön gömmer stenar och håligheter men med varsamma steg tar jag mig fram. Skogens väsen ser till att inget händer mig och jag sänder dem ett tack.

Tar vägen förbi kolgården, se till att det ser bra ut. Vår gamla kolarkoja har rasat in ännu mer, tiden att bygga upp en ny har ej funnits, svårt att hinna, den lediga tiden ska räcka till så mycket.
När jag svänger in på kolningsstigen som går hem  så sitter en talgoxe och kikar på mig i trädet. Den har burrat upp sig, det är tuff tid för skogens fåglar nu. Jag säger åt den att följa med hem, där finns det mat åt alla skogens fåglar.

När jag kommer hem kryper jag upp i soffan med en kopp te för att värma mig, själen har fått ro efter promenaden.

Så mycket skog har vi aldrig haft

Jag stannar till vid den gamla skogsvägen, ska till mitt favoritställe men jag blir förvirrad, överallt jag ser är hyggen, där jag vandrade på våren med glada fåglar sjungades vårsånger, på sommaren då skogen luktar på ett speciellt sätt på grund av värme eller på hösten när kantarellerna lyser gult på backen, allt är borta.

Kampanjen som de stora skogsägarna bedriver att vi aldrig haft så mycket skog som nu känns hånfullt. Det är skog som är planterat, skog som får stå i ca 80 år innan det ska tas ner. Skog som en gång varit artrik och varierande har förvandlats till plantager.  Många arter har försvunnit pga detta, arter som kräver en varierade skog för att överleva. Här i norduppland har skogen använts till bl.a. kolning och när järnbruken upphörde att tillverka stångjärn planterades skog och nu är skogen ”mogen” att skörda.

Man läser hela tiden hur de stora skogsbolagen kör över alla för att komma åt skogen, det finns bara några få procent av gammal skog kvar. Man kämpar och visar på rödlistade områden, områden med höga naturvärden men körs över. Det är tråkigt att detta sker.
Läs böckerna Trädens hemliga liv av Peter Wohlleben eller Skogslandskap farväl som Dalarnas Naturskyddsförening har givit ut. Två böcker som tar en med storm och är en ögonöppnare.

Det är en omöjlighet att vandra på dessa hyggen och om några år står slyn tät.

Skogarna här hemma finns snart inte kvar och det är med sorg i hjärtat att man inte längre kan få vandra där man kan se och känna väsen som finns i skogen, fågelsång och det gula guldet om hösten.

När den gröna damen dansar

Jag skulle bara dokumentera lite ljussättning i ugnarna efter vår spökvandring vi hade under Hallowen där gamla Hammarsmedjan med hjälp av ljus och ljud åter fick liv. Under månaden som har gått har vi tränat på alla moment och detta har skett sent på kvällarna och ibland har jag stått och sett på stjärnhimmeln över de gamla industribyggnaderna och tänk att jag måste fotografera detta. Och igår fick jag chansen när jag såg att det var stjärnklart, tar första bilden för att se hur det vart och om jag ska flytta på mig och hur exponeringen blev. Men då får jag se något som gör att jag tar en glädjedans, det är grönt på skärmen. Men jag hade inte sett någon norrsken med blotta ögat, upp med telefonen, vad säger norrskensprogronosen, det ska vara norrsken.  Jag blickar upp, jo, svagt för ögat är det något som dansar däruppe.

Detta har varit en av mina projekt, fotografera de gamla industribyggnaderna med Norrsken. Jag  glömmer tid och rum,är förlorad av den gröna damens dans uppe på himlen. 

Att den gröna damen kan göra en så lyrisk, jag gör små danssteg med ett stort leende, hon har bara börjat och ju mer kvällen lider och går över till natt kommer hon dansa mer men tyvärr så får hon dansa för andra då jag inte var rätt klädd för detta och kylan börjar göra sig påmind och batteriet börjar ta slut. Men Norrskenssäsongen har bara börjat, det kommer att komma fler nätter när hon dansar över himlen, då är jag där och dansar med henne. Jag flyttar mig och tar de sista bilderna innan jag går hem igen med ett stort leende.

Efterord:
Detta är mitt älskade Strömsbergs bruk i Norduppland som bilderna är tagna.

Byggnaderna på bilderna har jag belyst lite extra med ficklampa så de inte blev helt mörka, sedan har jag lättat upp lite mer i bildreidgeringsprogrammet.

 

I trollskogen

Våra skogar försvinner i rasade takt och den skog man vandrade igår är borta dagen efter. Så att få vandra i en riktig trollskog känns vördnadsfullt och detta fick jag göra när en kompis visade mig en underbar plats vid naturreservatet Florarna, Stora Agnsjön (Uppland), en skog som kommer att bevaras tack vare att den finns i naturreservatet. I den här skogen är man iakttagen av de som bor här, trollen kikar fram bakom stenarna, på myren dansar älvorna när solen sänker sig ner bakom träden, en helt underbar plats som jag blev förälskad i. Vi satt med varsin kopp te och tittade över sjön och njöt. Att vandra hit efter all nederbörd under veckans gång var bitvis lite svårt men inte värre än att man fick ta lite omvägar på de mest vattensjukaste ställena.

Men så började skogen locka och dra och jag började se mig omkring, vilken skog!

Stora härliga mossbeklädda stenblock, och små svampar.

Med ett leende så vandrade jag vördnadsfullt i skogen och myren och försökte fånga deras själ. Vart jag än såg kikade ett troll fram.

Och som vanligt när jag har träd omkring måste jag bara göra en skakbild.

Och sedan byte jag från stort till smått

Men allt det roliga har ett slut och vi vandrade tillbaka men jag viskade till trollen att vi ses igen och ett klingade skratt fick jag som svar.

Höstbjörkar på rad

Efter två dagar med störtregn (ca 100 mm regn) så gav jag mig ut till ett favoritställe där björkarna står på rad. Har inte fotograferat dem i höstskrud men nu blev det av. Går omkring, funderar, tittar på olika vinklar, testar mig fram. Och alltid när det gäller träd så blir det lite ”skakbilder” det går inte att låta bli helt enkelt.

Höstpromenaden

Träden lyser allt mer i olika färger, den gula dominerar mest, ormbunkarna har gått att att vara vackert gröna till brunt men de är fortfarande vackra. Och att få dyka ner bland ljungen leta efter olika vinklar för att fånga dem och idag fanns det även vackra spindelväv med små droppar i, helt underbart och man glömmer tid och rum.
Vad naturen är vacker.

Bilden ovan så är det någon slags kokong, undrar vad som finns i den. På denna plats finns det många fjärilar av olika slag.
Ge er ut, njut av naturens skönhet.

Kommentarer till  bilderna:
Bild nr 1 rönnbär är dubbelexponering gjord i kameran, redigerad med Topas Labs
Bild nr 2 är redigerad med Topas Labs
Bild nr 3 har jag rört kameran vid exponeringen sedan konverterad till svartvit i Silver Efex
Bild nr 4 och 5 har jag använt det gamla objektivet Pentacon 50 mm.