Så stod en härlig doft av kolmila över bygden igen, röken stiger upp från skorsten och ringlar in i skogen, tjock kraftig rök.
Tredje fredagen i augusti så står vi där på kolgården och tänder vår kolmila, funderar hur denna kolmila ska sköta sig, ska hon vara lugn eller sprallig.
I år fick vi hjälp med inresningen, tuffa dagar med hög luftfuktighet och en temperatur närmare 30 grader varmt. Men det var inte lätt att få tag på ved numera då priset har gått upp med det dubbla priset och efterfrågan har gjort att det inte går knappt att få tag på ved. Men till slut fick vi fatt på det men då kluven halv meters ved och många tankar snurrade på hur inresningen skulle gå.
Lördagen helgen före kolningshelgen började vi resa in med hjälp av två kompisar och sakta började hon få form och på tisdagskvällen stod hon klar med sin svarta skrud. Så sena hade vi aldrig varit klara men nu stod hon där, liten men naggade go, 11 kubik stor. Nu skulle bara det sista göras innan det är dags för tändning.
Och så kom fredagen, nu var det det dags och denna gång är vi 4 personer som hjälper åt, jag är inte mycket till hjälp i år då jag var inte ännu bra i min brutna armbåge. Och det är frustrerande att inte kunna göra mina sysslor men hälsan går före.
Besökarna börjar komma men ännu finns saknaden efter en, Lasse, som så hastigt gick bort men jag kan känna av hans närvaro.
Så var det dags för tändningen, en eld tänds upp på kolmilans topp som efter ett tag släpps ned och därefter ved. Tänt var det här! Ropen ekar över platsen och skogen, tala om för alla, människor som skogens väsen att kolmilan är tänd.
Besökarna myser med kokkaffe och kaka, ställer frågor och har en allmän diskusion.
Under dagen fylls veden på vartefter det sjunker i tändtrumman och när klockan närmare sig halv 4 släcks elden i hjälpspisen och hon går på egen kraft.
Under dagen har vår sovplats gjorts iordning, kolarkojan har inte bli klar så det får bli tält igen. Jag sätter upp en hängmatta som blir min sovplats under kolningen.
Varje mila har sin egenhet och denna verkar var lugn och snäll, andra vi har haft har varit sura och vresiga men det känns som den här har ett speciellt skimmer över sig, harmonisk. Det blir några fler fyllningar med ved men sen är hon nöjd och dag går över till kväll och natt. Fotogenlyktorna lyser upp kolningsplatsen och vägen upp är även den belyst av lyktor så besökare kan komma oavsett tidpunkt.
Natten är lugn och nu är det dags för Strömsbergsdagen men efter ha varit varmt så slås vädret över och himlen öppnar sig, nog behövs regnet men inte nu! Under dagen kommer knappt 20 personer som äter en kolbulle, kikar på milan och sedan går igen.
Vi är lite frustrerande över det men vädrets makter kan ingen råda över. Stora förberedelser och sedan detta. Det brukar komma runt 200-500 personer denna dag och nu en handfull. När evenemanget är över plockas allt bort och nu ska det förberedas för milfesten, en fest för de som hjälp till men även öppen för de som vill ha lite mysigt vid milan. Maten ska värmas på och bord köras upp innan gästerna kommer.
När klockan börjar närma sig 1900 kommer gästerna men alla verkar vara uppgivna efter dagens regnväder. Vi bokar alltid någon som kan göra något uppträdande och Mats Bäckman är en trogen gäst som är duktig på att föreläsa och agera och har stora kunskap i mycket.
Efter hans framträdande är gästerna inte kvar länge och det blir en tidig kväller, ibland har man suttit kvar till morgontimmarna men inte denna gång.
När alla har gått försöker vi få till en vakschema men med trötta hjärnor är det inte lätt så jag går och knyter mig först. I kroppen är jag inställd på två timmars sömn och vaknar när det gått två timmar, kravlar mig ur min hängmatta och beredd att ta mitt vakpass. Men se där får jag vända och krypa ner i sovsäck och hängmatta, grabbarna hade fått till en vakschema och jag skulle få sova några timmar till, å vad skönt.
Så kommer söndagen och milan går ut åt fel håll, vid skorstenen så den måste flyttas. Inte alltid vi behöver göra det men nu måste vi göra det annars blev inte milan utkolad.
När det är eftermiddag och vi ser i alla lufthål att det glöder och då är det dags att slå igen henne, hon har gått klar. Så snabbt har vi aldrig haft en mila som gått men hon är ju liten men hon har varit så snäll, en av de bästa milorna vi har haft.
Nu är det dämning, vattnas och klapps om så hon blir helt lufttätt och sedan daglig tillsyn i en månad så hon svalnar ned innan utrivning.
På kolgården där vi kolar är det ett rikt fågelliv och rödhaken är en kär gäst som är nyfiken men också vår kvällsklocka. När den börjar sitt kvällpip vet vi att det är dags att se över lyktorna, fyll på med fotogen. Men också se över allt innan dagen går över till natt.
Även hackspetten trivs och nu när allt fler träd dör blir detta ett paradis för dem och ibland dyker det upp insekter som man måste söka efter vad det är för ena.
Om en månad får vi se vad det döljer sig under den svarta skruden, är det kol eller?
KolarLottas Blog 