I trollskogen

Våra skogar försvinner i rasade takt och den skog man vandrade igår är borta dagen efter. Så att få vandra i en riktig trollskog känns vördnadsfullt och detta fick jag göra när en kompis visade mig en underbar plats vid naturreservatet Florarna, Stora Agnsjön (Uppland), en skog som kommer att bevaras tack vare att den finns i naturreservatet. I den här skogen är man iakttagen av de som bor här, trollen kikar fram bakom stenarna, på myren dansar älvorna när solen sänker sig ner bakom träden, en helt underbar plats som jag blev förälskad i. Vi satt med varsin kopp te och tittade över sjön och njöt. Att vandra hit efter all nederbörd under veckans gång var bitvis lite svårt men inte värre än att man fick ta lite omvägar på de mest vattensjukaste ställena.

Men så började skogen locka och dra och jag började se mig omkring, vilken skog!

Stora härliga mossbeklädda stenblock, och små svampar.

Med ett leende så vandrade jag vördnadsfullt i skogen och myren och försökte fånga deras själ. Vart jag än såg kikade ett troll fram.

Och som vanligt när jag har träd omkring måste jag bara göra en skakbild.

Och sedan byte jag från stort till smått

Men allt det roliga har ett slut och vi vandrade tillbaka men jag viskade till trollen att vi ses igen och ett klingade skratt fick jag som svar.

Annonser

Höstbjörkar på rad

Efter två dagar med störtregn (ca 100 mm regn) så gav jag mig ut till ett favoritställe där björkarna står på rad. Har inte fotograferat dem i höstskrud men nu blev det av. Går omkring, funderar, tittar på olika vinklar, testar mig fram. Och alltid när det gäller träd så blir det lite ”skakbilder” det går inte att låta bli helt enkelt.

Höstpromenaden

Träden lyser allt mer i olika färger, den gula dominerar mest, ormbunkarna har gått att att vara vackert gröna till brunt men de är fortfarande vackra. Och att få dyka ner bland ljungen leta efter olika vinklar för att fånga dem och idag fanns det även vackra spindelväv med små droppar i, helt underbart och man glömmer tid och rum.
Vad naturen är vacker.

Bilden ovan så är det någon slags kokong, undrar vad som finns i den. På denna plats finns det många fjärilar av olika slag.
Ge er ut, njut av naturens skönhet.

Kommentarer till  bilderna:
Bild nr 1 rönnbär är dubbelexponering gjord i kameran, redigerad med Topas Labs
Bild nr 2 är redigerad med Topas Labs
Bild nr 3 har jag rört kameran vid exponeringen sedan konverterad till svartvit i Silver Efex
Bild nr 4 och 5 har jag använt det gamla objektivet Pentacon 50 mm.

 

En så snäll dam

För en månad så kolade vi vår fjortonde kolmila, en kolning som gick så snällt och fint utan några problem. Under några dygn så njöt man där i skogen medan hon kolade, många besökare var det också.

Men nu var det dags för rivning, varje dag hade man gått upp och checkat av att det såg bra ut. Många frågor fanns det, hade hon svalnat av, fanns det kol eller skulle det bara vara ett tomrum innanför stybben och om det fanns kol hur mycket?
Så nu var det dags med det tunga arbete att skotta av stybben, vi började försiktigt att skotta av toppen för att där se om det fanns antydningar till värme eller om det såg bra.
Det såg lite lurigt ut milan då det kändes varmt, väntade en stund och börja skala av toppen.

Det såg mycket lovande ut och efter all stybb på toppen var bortskottad så kunde vi inte se några tecken på värme eller glöd. Så efter en diskussion så bestämde vi att skotta helt rent.

Efter ha skottat rent tog vi en paus, dels för att pusta ut men också för att se vad som skulle ske. Men det visade sig att hon hade kolat ut helt, inga tecken på att det skulle finns någon värme/glöd som skulle ta fart. Så nu kunde vi börja riva ut och lägga i storsäck direkt. Vi brukar annars lägga ut på backen för att hålla koll på glödande kolbitar och sedan hälla i storsäck efter ett dygn på backen.

Det var en fröjd att riva mot fjolårets rivning där milan hade varit varm och det var glöd i hela milan.

Men god hjälp av min bror och grannen Josefina så gick allt lekande lätt och kl. 1900 på kvällen så var vi klara. Aldrig har det gått så fort att riva en kolmila, allt gick lekande lätt och vi hann med många raster. Kolmilan (Margareta var hennes namn i år) hade kolat ut fullständigt och det som ej var kolat var bottenvasar och någon enstaka rester av golvet och någon pinne. (se vår hemsida kolbiten.se för mer information)
Årets kolmila, vår dam i svart, var en av de bästa kolmilorna vi har haft genom alla år. Hon kommer gå till historien att vara en otrolig snäll kolmila både under kolningen som vid rivningen.
Dagen efter städades kolningsplatsen från brandar (okolad ved) och stybbringen snyggades till, nu var det dags för vintervila både för platsen och oss själva.
Varmt tack Björn och Josefina för er hjälp under dagen, det var mycket uppskattat att få er till hjälp.

Hösten kommer

Träden skiftar sakta färg från den gröna till gula och röda nyanser. Svalorna har tystnat och flyger till varmare länder, på åkarna samlas gässen för att även de drar sig till varmare ställen. I skogen lyser tuvorna röda av lingon och svampar av olika sorter syns överallt.

2017 års kolmila

Så har vi kolat vår sextonde kolmila, 14 stora och två små på fjorton år. Varje kolmila har gett oss nya lärdomar och även denna gjorde det.
Det var en tuff period, kolningsveden kom sent så vi vill att de skulle torka ur så mycket som möjligt innan vi påbörjade inresningen.
7 aug. så påbörjade vi med att resa veden, då min gubbe hade fullt upp med annat fick jag ta största arbetet. Stock för stock, där varje skulle passa in och minimalt med tomrum. Noggrannhet är viktigt här och det får inte slarvas då det kan stå en dyrt. Endera kan veden vrida sig under kolningen och milan öppna upp sig och börja brinna, allt för stora hålrum gör att det blir stora frät, alltså tomrum inne i milan och gör att hon blir besvärlig att arbeta.
Kika gärna på vår hemsida.
14 aug. stod hon klar, långa arbetsdagar hade det varit men nu stod där i sin svarta skrud. Nu skulle det sista göras innan det var dags för den efterlängtade kolningen.

Och så kom fredagsmorgon då det var dags för tändning av kolmilan. Bilen packas med allt som behövdes innan vi for upp till milan. Nu skulle det baravara i några dygn i skogen med kolmilan.
När klockan började närma sig nio började besökarna komma, som tradition stod nykokt kaffe och kaka till buds så det vara bara att ta sig en kopp och njuta av morgonstunden.
Under skorstenen, i spisen som det heter sätter jag en brasa för att få drag i milan, Thomas öppnar upp lufthål, fotrymningar, kring milan innan han går upp på henne för att sätta en brasa.

När det har blivit en rejäl brasa släpper han ner det i tändtrumman som finns mitt i milan. I med ved och vänta tills det tar ordentlig fart då täpper han till hålet tillfälligt och vi kan säga att nu är hon tänd.
Hon/kolmilan kräver mer ved innan hon går för sig själv och vi fyller på några gånger under dagen. Men hon är otroligt snäll, vi var oroliga att det skulle krångla då veden inte var riktig torr. Knapp någon gas och på kvällen när vi slutar elda under spisen går hon igång direkt.

Tyvärr var inte vädret det bästa och vi visste att det skulle komma redigt med regn så ett regnskydd för våra besökare sattes upp, tredje gången på fjorton år vi fick göra detta, samma presenning men vi såg att nu hade den gjort sitt. Men besökarna inför Strömsbergsdagen skulle i alla fall ha någorlunda torrt när de kom på besök.
Många besökare hade det varit under första dagen, och milan skötte sig fortfarande snällt.
Kvällen började göra entre´och det var dags att tända upp alla lyktor, dels de som sitter efter vägen upp och de fyra kring milan. Och sedan bädda sängen, de sista tre åren har vi fått sovit i bilen då kojan är i för dåligt skick och vi har inte haft tid och ekonomi att göra en ny.

Jag har alltid första sovpasset första kolningsdagen så jag kryper tacksamt in i bilen och somnar gott, två timmar sedan är det dags att byta. När gubben min väcker mig så känns det trögt, kroppen är stel. Milan är hungrig så vi måste fylla på med lite ved innan gubben min kryper ner i den ”sängen”. När vi står där hör vi nyckelharpsmusik klinga i skogen, vi tittar på varandra och jag ler, min chef är på ingång mitt i natten. Han kommer och har gäster med sig.
Lördagen kommer och det är dags för Strömsbergsdagen, vi tittar på vädret och på himlen, det lovar inte gott, kraftigt regn förväntas under förmiddagen.
Fram till klockan ett regnar det med varierande styrka men sen äntligen blir vädret bättre och besökarna börjar komma till oss. Kolbullarna går åt med med rykande fart och de mumsar med belåtna miner.
Det märktes att vädret varit dåligt för det var besökare ända fram till 17.00 och vi kunde snabbt beräkna att runt 200 besökare hade kommit till oss.

Kolarens tre viktigaste redskap, röken för att se vad som sker i milan, klubban för att klubba ihop henne och spaden för att klappa och slänga på stybb.

Nu skulle vi göra iordning för kvällens arrangemang, Milrök, vi hade ingen aning hur många skulle komma men extra bänkar hämtades. Denna kväll har vi alltid haft fest men då för de som hjälpt till under Strömsbergsdagen men i år blev inte det så vi ordnade ett eget då vi hörde att man vill komma till oss på kvällen, en tradition sedan många år tillbaka.
När skymningen började falla började folket komma. Programmet för kvällen fick bli spontant då de vi hade frågat hade sagt ifrån sista veckan. Men vi har duktiga sångare i bruket som sjöng för besökare, de hade t.o.m gjort en låt till mig och Thomas, här var inte tårarna långt borta och vi kände en enorm värme och tacksamhet. Helt plötsligt dök ett glatt spelgäng upp och nu blev det full fart och kvällen blev mycket lyckad, de sista besökarna lämnade milan vid 0200.

Det var inte tomt länge på besökare vid milan, 0400 kom första besökaren på söndagsmorgon, fotograf så klart som ville dokumentera milan.
Vår kolmila, snällare kolmila har vi inte haft tidigare och vi bara kopplar av. Vi märker också att det går lite fortare än tidigare kolmilor, vi som trodde att det skulle bli besvärligt och ta lång tid.
Söndagen brukar vara lugn, det kommer besökare under hela dagen och det är bara roligt. Jag hinner smita iväg en stund med kameran…

Vi ser att kolmilan sjunker ihop allt mer och vi beräknar att hon kommer gå ut tidig morgon.
Måndagsmorgon och när Thomas väcker mig efter mitt sovpass säger han att han har täppt igen en fotrymning,då stämde våra beräkningar.
Jag kikar runt för att själv se och märker att det börjar närma sig i ett av fotrymningar. Med jämna mellanrum kikar jag runt, ner på marken och kikar in.
Medan jag väntar har jag en liten gynnare som håller mig sällskap. En ung rödhake som orädd skuttar omkring mig.

Och till slut så är det eld i sista lufthålet och vi kunde avsluta årets sista kolning. Vi tände på fredagen 0900 och 0845 på måndagsmorgon var hon klar. Det kändes lite sorgligt att det var över men det var en bra kolning. Nu skulle hon dämmas, alltså göra henne lufttät för att sedan stå i en månad för avsvalning och sedan rivning.

Våra sista besökare kom på måndagskvällen och vi diskuterade hur det hade gått och vi kunde konstatera att det hade varit en harmonisk kolning, en mila som varit ovanligt snäll och lättskött. Nu hoppas vi att rivningen blir också likadan då fjolårets rivning finns fortfarande färskt i minne då det var riktigt besvärlig och jobbig.
Två mycket trötta kolare kryper in i bilen för att sova, par gånger under natten kikar jag ut, hon ser ok ut.
Tisdagsmorgon far Thomas till arbete, jag är kvar och vakar och börjar plocka ihop.
Vi har kolat klart vår sextonde kolmila.

Ett varmt tack till min bror för hjälpande hand med inresningen en dag, varmt tack ni spelmän som kom och spelade vid milan. Det är något speciellt att få höra spelmansmusik vid milan och jag och skogens väsen myste. 
Och till er alla som besökte oss under kolningsdagarna, det är så kul att ni kommer och gäster oss. 

Ett litet paket…

Idag hämtade jag ut ett paket och med ivriga händer så öppnade jag det så snabbt jag kom hem. Inuti paket som var väl paketerat låg en Pentacon 1,8 50 mm, beställd via eBay från England. Hade hört att den skulle vara en pärla i macrofotograferande och ge en fin bokeh.  Dessa gamla objektiv är speciella, man jagar efter det bästa nya objektivet för att få den bästa skärpan men ibland är gamla de bästa. Så på med objektivet på kameran och sedan var det bara att dyka ner i grannes oklippta gräsmatta, tyvärr så råkade man ramla rakt ner bland rödmyror, mitt stora hatobjekt sedan min barndom där jag av misstag satte mig en rödmyrstack. Så det var snabbt upp, borsta av sig men de hade redan gjort de skulle och ena armen sved bra. Men vid nästa dyk ner lite längre bort gick det bättre, första bilden och jag var såld, vilket objektiv!

Helt salig låg jag bland dessa blommor och fångade deras skönhet.

Men nu ville jag se hur det var i skogen så jag vände ryggen åt grannes gräsmatta och stegade in i skogen.

Tänk vad ett spindelnät kan bli så vackert.

Sedan några ormbunkar

Och nu sätter jag er fantasi på prov, säger Ronja Rövardotter och hennes pälsmössa som några små tog omhand om.

Ja, detta var bara ett första test av objektivet, en snabb runda men jag är som sagt frälst. Tänk vad ett gammalt objektiv kan leverera.

En vecka i Mullsjö

Etiketter

Mullsjö, Naturfotokurs

Har länge sagt att man ville gå naturfotokurs på Mullsjö Folkhögskola och nu blev det äntligen av. Dessa platser på Naturfoto 1 men speciellt 2 är hårt eftertraktade, jag hade glömt bort att se när det var dags att ansöka men såg på FB att man hade öppnat, typiskt tänkte jag men slängde in en anmälan och kom in på ettan!
19 ivriga fotografer därav 4 st. som hade tagit sig från Vasa, Finland, av olika åldrar med mer eller mindre kunskaper i ryggsäcken samlades på måndagen för att lyssna och få nya kunskaper av Anders Geidemark. Anders är otroligt duktig på att dela med sig sina kunskaper och ge inspiration plus en härlig energi som sprider sig som ringar på vatten.
Förutom att sitta på skolbänken och få till sig nya kunskaper var vi ute kring Mullsjö och fotograferade, varje utflykt hade vi ett antal uppgifter som skulle göras såsom en bilds uppbyggnad med förgrund, mellanparti och bakgrund, rörelse mm.

Tre tidiga morgnar och en sen kväll blev det, fina ställen fick vi se och bästa av allt, regnet höll sig undan till sista dagen.

Förutom Anders stora kunskap delade även vi deltagare kunskaper till varandra. Många goa skratt blev det under veckans gång och man fick lära känna nya vänner.

Vägen hem så var det många tankar som snurrade, så många intryck att sortera upp och nya ideér. Nu känns också att man har fått nycklarna till att skriva boken jag funderat länge om, boken om kolning.

Stort varmt tack till dig Anders för all din kunskap du delar med dig, och till alla nya som gamla bekanta från kursveckan, hoppas vi ses igen där ute i det gröna eller på ett evenemang.

Kolmilan i Sevallbo

Etiketter

historia, Kolmila, kolning, Sevallbo, Vår

Att åka och besöka andra kolare är alltid roligt, få se och känna lukten, prata om varandras kolmilor om vad som gått bra och dåligt och ofta har alla samma bekymmer av olika slag.
Kolarlaget i Sevallbo har för andra året i rad förlagt sin kolning till våren och jag och min gubbe åkte för att besöka dem.

Att kola på våren har många fördelar och den bästa fördelen är ljuset, det blir aldrig riktig mörkt som på hösten.

Men hon trilskades lite damen Ingrid, vid klappningen så gick det hål, sk frät där veden har brunnit upp och bildat ett hålrum. Därför ska man alltid gå med försiktighet på kolmilan och det ska finnas plankor som man går på.

Men hon fortsatte att trilskas, ville inte som gå igång ordentligt. Man funderade och grubblade.

Till slut öppnade man upp spisen och satte fyr igen för att hjälpa till att få drag i skorstenen. Och nu kom hon igång. Varför hon trilskades var att det var tjäle i backen, kylan gjorde så att värmen inte kunde komma ner till botten av kolmilan.

Med rök tjock som bomull från skorsten lämnade vi Sevallbo, den härliga doften av kolning spred sig över bygden. Men efter två dagar var vi tillbaka för doften av en kolmila gör en beroende.
Nu hade hon sjunkit ihop bra och var på slutet av kolningen.

Medan vi satt så täpptes ena fotrymningen efter den andra.

Och när vi lämnade gänget vid midnatt så var det i stort sett klart då det brann i de sista rymningarna (lufthål längst ner vid kolmilan) och skorstenen var glödande het och stybben började småglöda som låg mot den.

Tack Sevallbogänget för två underbara kvällar med mycket skratt, funderingar och byte av erfarenhet.

I Rovdjursland, del 2

Etiketter

Finland, gömsle, Hidding, Järv, Rovdjursland, Wild Brown Bear, Wolverine

Klockan började närma sig fem på eftermiddagen och det var dags att vandra ut  till gömslena. Vi hade fått besked att ni behöver ej smsa när järven kommer men gör det om ni får se björnen.
Denna gång blev gömsle nr 3, också ett av de äldsta av gömslena men här var det i alla fall ståhöjd men istället lite mer besvärligt med att sätta fast kulleden.
Vi hade fint utsikt över den frusna sjön och nu var det åter dags att vänta, skulle vi får se björn i natt?
Och åter igen får vi se järvhannen komma vandrandes, han börjar gräva och efter ett tag tittar han upp med ett stort stycke mat.

Jaha, där drog han med maten, då får vi inte se han något mera i natt. Nu kommer han äta i sig maten och vara mätt och belåten resten av natten. Men där tog vi rejält fel, det tog inte många minuter förrän han var tillbaka, maten hade han hastigt gömt någonstans.

Lite revirmarkering…

Och lite spann, undrar vad som låter i de där lådorna? Se hur stor framtassen är.

Och sedan var det dags att vandra vidare i majnatten

När järven försvinner bort går man över att fotografera ”pausfåglarna”, träna på olika inställningar mm. Och ett par satte sig bara några meter från gömslet.

Blicken far fram och tillbaka, se om det är något som ändras i landskapet eller rör sig. Plötsligt fryser jag blicken, vänta, nä, jo, kan det vara, jo, nä, jo, det är en björn!! Äntligen! Uppe på berget blickar en björn över gömsleområdet, kastar snabbt iväg ett sms till Magnus, efteråt ser jag att första och sista bokstaven var rätt, inte de andra😂men han förstod. Nu går vi bägge igång, kamerorna börjar smattra, äntligen kom den efterlängtade björnen som vi har väntat. Han vandrar förbi och bort mot de andra gömslena. Å, de kommer att få kanonbilder då han är där länge men för oss allt för långt avstånd för att fotografera.

Lyckliga satt vi i gömslet, äntligen en björn, kanske de kommer nu, en natt kvar, håll tummar och tår att det kommer fler nästa natt.
Resten av natten förflyter lugnt och på morgonen dags att vandra hemåt.
Och så var det dags för sista sittningen och det såg inte lovande ut med vädret, snöfall och blåst men vi vandrade ut förhoppningsfulla. Vi hade björn förra natten, kan vi få björn igen?
Sista natten i gömslet kommer man aldrig att glömma, snöstorm, inte ens fåglarna ville bråka och hela natten såg vi inte något av intresse. Jag hade en stubbe som jag höll koll på och den försvann allt mer, hur skulle vi ta oss hem!
Många bilder blev det ej den natten, lite trädfotografering

På morgon så var allt vitt och vi kunde inte heller fotografera, en snövall var i vägen. När klockan närmade sig sju så var det dags att kliva ut ur gömslena. Med stor kraft puttar Anja upp dörren, en stor snödriva framför dörren. Sedan pulsar vi ut, en efter en kliver ut från gömslena. Jag filmar för att ha det som ett minne för det är galet alltihop, mitten av maj men det är som det skulle vara tidig april .
Youtube
Glada är vi att snöskotern kom och såg till att det blev lättare att gå. Närmare 40 cm nysnö hade kommit under natten.
När vi kom tillbaka var det dags att packa ihop, äta frukost och sedan var det dags att återvända hem fylld av minnen av en mycket speciell helg. En helg där man i tanken hade sett framåt björnar som speglade i tjärnen, kanske björnungar med sin mor, björn i dimma. Istället fick vi unika järvbilder i snö då järven besökte oss varje natt, dock inte sista natten för oss men för några andra. Detta järvpar är nya i området, de andra paret har försvunnit, man har även sett en järvunge som talar om detta par har tagit över detta revir. En del andra såg också mård men inte vi.
På måndagskvällen stod vi på svensk mark, långt från snö och kyla och det kändes lite overkligt vad vi hade varit med om. Efter lite strul med att finna rätt buss till rätt parkering for vi hemåt, trötta men med ett leende på läpparna.

Varmt tack Magnus Fredriksson och Rovdjursland för denna underbara långhelg som blev något utöver det vanliga. Även till Wild Brown Bear Lodge vill jag ge ett tack för ett bra boende med god mat.