Skogen lockar och drar, ett vitt täcke har lagt sig över naturen. Jag går till den gamla ängen, ängen där jag även som barn vandrade på. Här stod en gång i tiden en ängslada och som barn lekte man där, taket var borta men vad gjorde det. När jag återvände hem efter många års boende på annat håll så var ladan borta, kvar stod stegen som nu är också borta, någon behövde den tydligen.
Jag sätter mig ner, njuter av tystnaden, en spillkråka hörs långt bort i fjärran. Sakta börjar ängen växa igen, granarna kommer allt närmre.
Men kylan börjar göra sig påmind så jag reser mig och vandrar vidare, ut på motionsspåret, känner att jag vill dra på mig skidorna men det är ännu för lite snö.
Gillar denna årstid, den är speciell med kylan och snö, gör världen svart och vit.
Jag lämnar motionsspåret och går in i skogen, letar efter spår efter djur men det är dåligt, endast haren har lämnat spår efter sig.
Inte det lättaste att vandra när snön gömmer stenar och håligheter men med varsamma steg tar jag mig fram. Skogens väsen ser till att inget händer mig och jag sänder dem ett tack.
Tar vägen förbi kolgården, se till att det ser bra ut. Vår gamla kolarkoja har rasat in ännu mer, tiden att bygga upp en ny har ej funnits, svårt att hinna, den lediga tiden ska räcka till så mycket.
När jag svänger in på kolningsstigen som går hem så sitter en talgoxe och kikar på mig i trädet. Den har burrat upp sig, det är tuff tid för skogens fåglar nu. Jag säger åt den att följa med hem, där finns det mat åt alla skogens fåglar.
När jag kommer hem kryper jag upp i soffan med en kopp te för att värma mig, själen har fått ro efter promenaden.
KolarLottas Blog 