Den blomstertid nu kommer…

Äntligen fick jag ge mig hän bland blåsipporna och man kände sig lite ringrostig efter vintern. Längtan ut till sipporna har funnits ett tag men har haft en utställning som skulle ställas iordning till Konstrundan i påskas. Men nu är utställningen över så nu skyndade jag mig ut efter dagens arbetsrunda.

Var också sugen att testa ett nytt objektiv men helt nytt är det inte utan ett gammalt ryskt objektiv, Helios. Det var inte helt lätt men övning ger färdighet och det kommer ta ett lite tag innan vi blir vänner.

Pga vildsvinen så har jag förlorat mitt favoritställe där det var fullt med blåsippor, de har bökat sönder hela området, tom stigen är borta. Jag har nu fått sökt mig efter nya ställen och funnit det en bit hemifrån. Tyvärr är det även grisar även där och man får se hur länge man få ha stället i fred.

Såg att även vitsipporna är på gång, små knoppar kunde skymtas. Våren är verkligen här fast det var snö och kyla i helgen som var. Det är en hektisk tid att hänga med när vårgrönskan kommer med att fotografera alla blommor.

Gammelån, Florarna naturreservat

Jag kom till parkeringsplatsen vid Risön sent på eftermiddagen, funderade vilken sträcka jag skulle ta innan det mörknade men också se hur det såg ut i markerna och om det fanns några vårtecken. Direkt hittade jag blåsippor när jag vandrade in i skogen och det fanns en hel del här och var, min vårkänsla började komma. Men skogspromenaden blev inte enkel, på vissa ställen var det rejäla vindfällen där man fick krypa, klättra och ta en omväg och sedan leta upp stigen igen. När jag kom fram till Gammelån kunde jag inte längre låta kameran ligga kvar i ryggan så nu fick den komma fram.

Trädets rötter är fantastiska och man kan känna trädandarnas väsen här.

Det märks att det har varit en snöfattig vinter och det gick bra att gå efter ån, bara ett ställe var översvämmat som man fick ta en liten omväg.

Jag lämnar Gammelån och fortsätter promenaden och är snart ute på myren, solen börjar sänka sig ner men nu är det inte långt kvar och sista biten är lättgången då det är en gammal väg. Jag hör knorrpande och tittar upp, första morkullan för i år.
När jag kommer fram till Risön dansar älvorna över ängarna och ljuset börjar försvinna. Det blev en snabb förstarunda på Florarna i år men inte den sista.

Skogsvandraren

Efter en vecka med mycket arbete så är det enorm viktigt att komma ut i naturen för mig och kroppen skriker om att få ge sig ut. Men så fort jag kommer in i skogen så kommer lugnet, känner skogens energi, sätter mig ner och bara kopplar av. Blickar ut det som en gång var en äng med en ängslada. Idag har träden tagit över, ladan är för länge sedan borta, den sista länken, en stege som stod lutad mot ett träd försvann för några år sedan.

Vandrar vidare, ser höstens tecken överallt. Myrorna har stängt igen sina stackar, träden har ändrat färg och börjat tappa bladen.

Det är även dags att börja mata fåglarna vid Skogsboet, matningen jag har i skogen. Hemma har jag aldrig slutat att ge utan de har fått under hela sommaren. Kom också underfund att det är skillnad på solrosfrön. Efter ha bytt firma skvätter de inte längre frön och backen hålls nästan fri.

Och sen var denna ständiga frågan, entita eller talltita?

Det är dags att vända hemåt, jag är åter lugn i själen. Men snart är jag tillbaka, känner att skogen lockar och drar, skogens väsen viskar i mitt öra kom snart tillbaka.

Ännu dricks det nektar

Hösten börjar göra sin entre´, solen står lägre på himlen och fåglarna samlas inför resan söderut.

Svamp finns i överflöd i skogen, endel ätbara, en del inte.

 

Och ännu finns det fjärilar som  fladdrar från blomma till blomma, drickande sommarens sista nektar.

Det är hon som bestämmer!

2004 gjorde vi vår första kolmila och då gjorde vi allt från grunden. Göra iordningen en kolbotten, ta fram kolstybb (efter fått ok från markägaren) , hugga ved och sedan resa in och kola. Ett hårt arbete men med envishet och vilja så klarade vi det.
Nu, 2016 kolade vi vår femtonde kolmila, allt går numera på rutin och erfarenhet.
I år blev det lite tuffare än vanligt då det var svårt att få tag på ved men i sista stund fann vi en som kunde leverera åt oss. Veden var lite grov så den fick klyvas och delas i mindre bitar. På tre veckor så fixade vi veden, reste in och sedan dags för kolning.

Den här varianten av inresning av veden i kolmilan har vi gjort tidigare och fungerat bra. Det är svårt att få ved som passar till milan men man får inte vara handlingsfattig utan komma på lösningar men det bästa är dock långved.
Sedan granris som ett täcke innan kolstybben läggs på, det är en blandning mellan krossad kol och jord. Om man inte hade granris skulle det rinna in mellan veden och kolningsprocessen förhindras.

Så var det äntligen dags, tredje fredagen i augusti som traditionellt, tända milan. Kaffepannan stod på och hembakade kakor att bjuda besökare är också ett måste. Men vädret var inte det bästa, strax innan tändningen öppnade sig himlen och det vräkte ner och vi blev oroliga, skulle vi kunna tända? Men det höll uppe och vi kunde börja.

Under hela dagen så matade vi henne med ved i tändtrumman tills hon blev mätt och vi kunde stänga den.

(Bild från K-G Lindblands sida om kolning)

Nu var det hon som bestämde och vi bara hjälpte till att sköta om henne. En kolmila är en hon då den har ett glödande inre, hett temperament och skötas med omsorg.
Fast vädret var inte det bästa kom många besökare som alltid är lika trevligt.
Dagen efter visade sig vädret från sin bästa sida och det var skönt för det var Strömsbergsdagen med aktiviteter i hela bruket och hos oss kunde man få äta kolbulle.
Denna dagen brukar det vara full fart från tidig morgon till sen kväll då vi anordnar funktionärsmiddag på kvällen med underhållning och alla är varmt välkomna att besöka oss.

Så kom söndagen och dags för lite lugnare tempo, nu går milan i stort sett själv och det är bara att vänta och se hur länge kolningen kommer att gå men redan nu fanns känslan att det kommer gå längre än normalt, men det är hon som bestämmer och det är bara ta det lugnt.

Sakta sjunker hon ihop vartefter veden kolas

På måndagkväll vart det mys vid milan, tre spelmän kommer och spelar och jag känner hur mina fingrar vill greppa min nyckelharpa och spela med.

Tisdagen kommer, hon fortsätter att kola, hon ger sig inte. De andra hade kolat ut måndagkväll, tisdagsmorgon men inte denna. Vi två ska arbeta på onsdag och måste nu bestämma vilken som kan ta ledigt.

Så äntligen mitt på onsdag så går hon klart. Nu ska hon dämmas, alltså göra henne helt tätt så inget syre kommer in. Lufthålen stoppas igen, skorstenen tas bort, vattnas och klappas.

Och så kommer hon stå i ca en månad med daglig omsorg så inget händer innan hon rivs. Det är då vi får veta hur mycket kol det blev.

Med lätta vingar

Mellan regnskurar och åska mullrandes i fjärran gav jag mig ut på fjärilsjakt på en skogsbilväg. Små lätta vingar fladdrar omkring mig när jag går med lätta steg.

Inte lätt att fånga dem, så snabba, från blomma till blomma.

Märker att jag håller andan när jag ska fotografera, här fungerar inte stativet, handhållet gäller. Ibland viker man ihop sig till en konstig vinkel och försöker hålla så stilla som möjligt.

Men inte bara fjärilar finns där efter skogsvägen, humlor som dyker in i skogsklockan, bakbena sparkar för att komma in så långt som möjligt.

Eller den där lilla insekten som sitter och funderar

Och nyckelpigan som vandrar på en av alla blommor

Ja, det är en fröjd att få vara bland dem, föreviga deras korta tid på jorden.

Möte med björnar i midsommartid

Det är natt mot midsommar och jag blickar ut över skogstjärnen där älvorna dansar över vattnet. I min närhet kokoar en gök ivrigt,ett leende finns på mina läppar och känner mig tacksam, jag har sett min första björn. Senare hörs det steg, någon sniffar vid gömslet jag sitter i, kan det vara järven som kommer på besök?

Under fyra nätter på Wild Brown Bear i östra Finland tillbringade jag min midsommar med ett gäng fotografer, de flesta från mina trakter i norduppland. Resan hit har arrangerat av Magnus Fredriksson och Rovdjursland.
Resan startade tidig torsdagsmorgon, tåget till Arlanda gick 03.45 och några timmar sedan var man framme vid Lodgen, en snabb middag innan det var dags att vandra ut till gömslena. Här finns det 22 olika gömslen i olika miljöer, myr, sjö eller skog och man sätter sig i gömslet vid kl. 18 och vid 07.00 är det dags att vandra tillbaka till Lodgen för frukost och lite sömn.

Tystnad gäller från man går från Lodgen och i gömslen är endast viskning som gäller för att ej skrämma björnarna. Man gömmer maten på olika ställen för att björnen ska söka efter födan men även att hålla vit och svartfåglarna borta så de ej äter upp maten. Med detta går björnarna över området för att leta efter vart maten finns. Det är magra efter har haft fullt upp med frieri men detta har gått över och nu är det mat som gäller, äta upp sig inför kommande vinter.

Det är mäktigt att se dem och man känner sig ödmjuk. Känner ingen rädsla fast de är så nära.
Efter ett tag lär man känna igen de olika individerna, de ser olika ut i ansikte och kropp och pälsens färg. Nedanstående tre bilder är på Brutus.

Men det blir långa stunder av väntan som man sitter och blickar ut över området och i väntan på björn så finns det så mycket annat man kan fotografera.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Men det är inte alltid man lyckas med bilden, skärpan sitter fel, man har inte haft kontroll över inställningarna mm. För mig är detta en utmaning då jag är van att ta det lugnt med mina landskapsfotografering. Här gäller det att ha kontroll över många saker för att det ska bli bra. Men det är en kul utmaning, sporrar en att bli en bättre fotograf.
Så är dessa tre bilder bra eller dålig? Det är upp till betraktaren, för mig känns det inte fel. Alla bilder behöver inte ha 100% skärpa….

Under helgen fick jag lära känna nya trevliga personer och kul var att de flesta var från min egna trakt. I gömslet satt jag tillsammans med Kristin, en mycket trevlig tjej från Norge och vi hade många goa samtal. Och som jag skrev så var det en gök eller om det var flera som ihärdigt kokoade, tredje natten tror jag de/den började få problem då den inte lätt normalt utan fick något konstigt läte innan koko. Sista natten hade de/dem lugnat ned sig betydligt men det kommer vara ett bestående minne för oss alla då den/de höll igång nästan dygnet runt.
Varje midsommar ger jag mig ut på vildmarksäventyr, långt från fest och glam för att baravara och njuta och denna midsommar har varit den bästa på länge. Min utrustning för djur/fågelfotografering är inte av det bästa slaget men vad gör det när man har haft unika upplevelser som gett mersmak.
Tack Magnus för allt, det har varit fyra underbara dygn med många upplevelser och tack till er som var med, hoppas vi ses igen.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Guckuskotid

I skogarna så blommar denna märkvärdiga och speciella orkidén Guckuskon, så olik alla andra blommor som finns. Här i norduppland finns de rikligt men växer över hela landet där jorden är kalkrik.
Det finns också en variant som tappat sin vanliga färg och är helt gula, denna variant är sällsynt.

Ängskär, Hållnäs

Etiketter

Hållnäs, landskap, macro, Natur, Skog, Uppland

På en myr någonstans i Ängskär, Hållnäs i Tierps kommun. Surrade humlor, blommande skvattram och trollsländor. Så underbart härlig vår natur är.

En resa i Andalusien, Spanien. Del 3

Etiketter

Andalusia, Andalusien, forest, landskap, Natur, Skog, Spain, Spanien, Träd, vatten

Stanna, vi måste fota korkekar!
Vägen kantas av magnifika korkekar gamla som nya på vår väg upp till bergen och tankarna far iväg till filmen om Ferdinand som sitter under korkeken och luktar på blommorna. Ja, den blev flitig citerad och vi försökte förklara för Natalia om denna kultklassikern. Vi försökte till och med att hitta en tjur som satt under en av dem men tyvärr så gick vi bet på detta.

Vi stannar till efter vägen och ett gäng ivriga fotografer sprider ut sig och förevigar detta innan vi fortsätter resa.
Nästa stopp var en härlig vandring skogsvandring med vattenfall och korkekar! ( Ja, lite tjatig men de är så underbara!)

Bergsbyn Grazalema, en mysig liten by som vi skulle tillbringa ett par dagar. Men ja, det var det där med regnet. Några tappra kämpar gav sig ut och nu förstod jag det där med polarjacka. En hård kall vind som inte var trevlig men skam den som ger sig. Upp till utsiktsplatsen och då öppnade himlen sig plus den hårda vinden plus att det gick över till hagel gjorde att man flydde in i bussen. Men en bild blev det i alla fall.

Senare gjorde vi ett nytt försök och nu gick det bättre.

Nu började vår resa i Andalusien närma sig sitt slut och i mitt nästa inlägg kommer den sista berättelsen där vi besökte spanska Toscana och floden Rio Tinto.

På återseende