I trollens boning

Sista dagen i april gav jag av mig tidigt för en långvandring i Florarnas naturreservat.
Starten var vid Labbo på Gullstigen för att sedan gå vidare mot Agnsjöarna och avsluta sten på stenstigen, en rundslinga på 15 km som kallas Stinas runda, tanken hade varit en övernattning men kallt och brist på ved gjorde att jag la om planerna till en dagstur.

När jag började min promenad var det en härlig symfoni av olika ljud, kossors råmande, orrar, koltrast, bofink, ja jag tror att alla tog i för fullt i denna härliga vårmorgonen.
Första stoppet var vid kolarkojan, det tunga arbetet kolarna hade för att få fram kol till bruken, mycket slit, lite sömn och oron om kolmilan skulle slå och allt arbete skulle gå upp rök.
På min färd passeras det ett antal hyggen, så tråkigt att se och när hårda vindar far fram så faller ännu mer skog pga svaga rötter då inget skyddar dem.
Efter ha vandrat på denna kulturstig där så mycket minnen finns från förr, t.ex där ViboStina fick mötta döden efter ha giftmördat sin man fick det bli en rast vid Rönnviken, ett gammalt hemman som det endast finns små rester av idag. Här njuter jag av varm choklad och äggmacka och samlar krafterna.
Vid Sibbo är det en lång promenad på skogsväg innan jag träder in i trollens rike. Här blir det många minnen från min bortgånga vän som visade mig detta ställe, då var stigen svår att se men nu har många trampat upp den och det var lätt att följa.

Här kring Agnsjöarna kan man känna trollens närvaro, de kikar fram och undrar vad man har att göra i deras rike och endast de utvalda kan se dem.
Jag känner på doften att jag börjar närma mig första sjön, porsen skarpa lukt känns i näsan och snart vandrar jag ut på myrmark. Jag ställer mig vid sjökanten och blickar ut, ingen fågel i sikte men hör svagt grodornas kväkande.
Jag styr mina steg mot Agnsjöstugan och ännu har jag inte stött på någon människa.

Jag känner skogsfolkets närvaro, de följer min färd genom deras rike och jag viker av stigen för en stund, här är det inte lätt att gå och stor varsamhet för att inte fastna i deras grep.

Jag återvänder till stigen och nu kommer den första och den enda personen jag mötte under hela dagen. Snart är jag framme vid Agnsjöstugan där det är dags för lunchen, jag sparkar av mig skorna och lutar mig mot väggen och kopplar av, lyssnar på alla ljud, tar in skogens lugn. Men snart är det dags att snöra på skorna och fortsätta vandringen.

Snart ser jag något, kan det vara? Jag är inte säker men det är som den vill visa mig vägen, eller? Skrönorna om Skogsfrun får mig att fundera.

Jag vet att de finns Skogsfolket och man ska visa vördnad när man är i deras rike för annars kan det gå illa. Jag böjer mitt huvud och tackar, Hon vill bara visa mig rätt.
Jag är nu på sten på sten stigen och jag börjar närma mig slutet på min vandring. En härlig dag har det varit och jag känner hur jag har saknat att vandra i Flororna, skogen är speciell här.

Så kommer jag fram till skogsvägen som leder tillbaka till bilen och jag lämnar Flororna bakom mig. Jag tackar för en härlig dag och lovar att jag ska återvända snart igen. Jag vänder mig om och ser att jag får en sista hälsning, jag vinkar tillbaks, viskar ja, jag lovar, jag kommer tillbaka.

Min vandring på Stinas runda

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.