Ännu en kolmila kolad

2004 kolade jag och min sambo för första gången en kolmila, vi hade varit runt hos andra och kikat plus hjälpt till på en i Tärnsjö men nu var det dags att göra det själv. I och med Skogsbruksmuseumet startades upp skulle en kolmila ingå var tanken och de enda som var intresserad var vi två. Kråkorna kraxade och sa att det där fixar ni inte och gör ni en kommer det inte bli flera. Så fel de hade! Vi gillade det och kände att vi vill göra det fler ggr så varje år, tredje helgen i augusti sedan dess har en kolmila kolats på kolgården, enda året det ej blev något var 2018 pga det var så otroligt torrt detta år med stora skogsbränder.
Att även fått lära känna två gamla kolare som hade mycket kunskap var också en stor ära, Herbert Jansson, Lövstabruk och Brynolf Frisk, Hedesunda.
Varje år har kolmilan lärt oss nya saker och numera är man inte lika orolig när det händer något som tex det blir hål som man måste klappa igen. Man har som sagt en mer avslappnad inställning men ändå beredd på snabba insatser om något skulle ske.
Strömsbergs bruk och vår kolmila har blivit som en slags symbol då många känner till oss och kommer på besök varje år. Det är också viktigt att detta får fortsätta och visa upp för dagens unga hur man gjorde träkol som var den viktigaste delen för att kunna göra stångjärn.

Årets kolning blev lite annorlunda då vi inte gick ut offentligt om den pga Coronan. En handfull personer dök upp vid tändningen men det var en person som saknades som hade gått bort i november och för oss kändes det konstigt att han inte var närvarande, Lasse Nilsson, en man med stor skogskunskap och erfarenhet.
Som vanligt tändes en eld uppe på kolmilans topp innan det släpptes ned i kolmilan. Vi var lite fundersam hur det skulle gå i år då det var första gången vi kolade på rå ved. Helt plötsligt började det mullra i skorstenen, gas redan? ( det bildas gengas i början när man tänder kolmilan) Nä, inte var det gas inte, all tjära som var i skorstenen hade fattat eld.

Tjock svart rök vällde upp ur skorstenen och rensade röret från all smuts.
Under hela dagen så ”matade” vi kolmilan med ved för att hon skulle komma igång, den råa veden gjorde det lite besvärligt men till slut kunde hon gå för egen maskin.

I år hade vi återigen Sandra som hjälp och ny i år var Cecilia som var med första dagen. Hon är den som sköter cafét så hon inte vara med hela tiden. Och hon fick den stora äran att tända kolmilan som i år fick namnet Ann-Marie.
( Vill ni ha riktig gott fika/mat med fin utsikt över bruket så passa på och gör ett besök nu under helgerna)

Att få baravara ute i skogen och sköta en kolmila är något alldeles speciellt, visst är det mycket arbete och lite sömn men den där känslan. När man sitter där tidig morgon, ser solen sakta stiga upp mellan träden och röken som silas mellan trädens grenar och trädstammar, fåglarna vaknar till liv och börja kvittra. Då är det gott att leva, alla bekymmer hamnar i bakfickan och man bara njuter.
Men så börjar hon krångla då man njuter som bäst, upp på henne för att klappa ihop hålet och det ogillades av kolmilan så hon ser till att ännu ett hål öppnas upp och plankan jag står på rasar i, jag tappar balansen och tar ett steg åt sidan, utanför plankan, och trampar igenom kolmilan. Snabbt kastar jag bakåt och drar upp foten, drar upp plankan och klubban som ramlat i samtidigt jag börjar hojta efter hjälp. Jag klättrar ner och T får ta över medan jag hämtar mig efter upplevelsen. Allt gick väldigt snabbt så jag klarade mig utan några skador, bara lätt chockad. Detta var första gången för mig men för i tiden så var det många kolare som trampade igenom, en del gick det bra för andra gick det värre för. Dåtidens milor var upp till fyra meter höga och ramlade man ner i en sån var tyvärr slut med en. Runt 500-600 grader var det i kolmilan så det fanns ingen räddning för dem.
Under hela dagen kände jag att kolmilan var sur på mig så vi undvek varandra.

Men allt har ett slut och på måndagskväll hade hon gått klart, i fotrymmningarna, där luften kommer in i milan, har vi sett glöd i alla hål. Kanske vi har återigen lyckats med att kola en kolmila men det får vi se först när vi river henne om en månad.
Det blir en saknad, man har arbetat hårt för att resa in kolmilan, många långa dagar innan hon är klädd i sin svarta dräkt och sedan dagarna vid kolmilan, alla besök där man får berätta om kolningens historia men också allmän snack om allt mellan himmel och jord. Avkopplingen där man bara sitter och tittar på kolmilan i tystnad, ser röken stiga upp i skyn och på kvällarna sprida sig ner i bruket och ut över ån.
Känslan att man inte är ensam finns också, skogens väsen är med oss och hjälper till, det är en magisk plats.

En reaktion på ”Ännu en kolmila kolad

  1. Men Oj vilken dramatik. Kommer på mig själv med att jag knappt tagit ett endaste litet andetag… Tills jag läser vidare och inser att allt gick bra trots allt. Jösses… Fantastiska, magiska, underbara bilder och text. Tack Lotta!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.