Så har vi kolat vår sextonde kolmila, 14 stora och två små på fjorton år. Varje kolmila har gett oss nya lärdomar och även denna gjorde det.
Det var en tuff period, kolningsveden kom sent så vi vill att de skulle torka ur så mycket som möjligt innan vi påbörjade inresningen.
7 aug. så påbörjade vi med att resa veden, då min gubbe hade fullt upp med annat fick jag ta största arbetet. Stock för stock, där varje skulle passa in och minimalt med tomrum. Noggrannhet är viktigt här och det får inte slarvas då det kan stå en dyrt. Endera kan veden vrida sig under kolningen och milan öppna upp sig och börja brinna, allt för stora hålrum gör att det blir stora frät, alltså tomrum inne i milan och gör att hon blir besvärlig att arbeta.
Kika gärna på vår hemsida.
14 aug. stod hon klar, långa arbetsdagar hade det varit men nu stod där i sin svarta skrud. Nu skulle det sista göras innan det var dags för den efterlängtade kolningen.
Och så kom fredagsmorgon då det var dags för tändning av kolmilan. Bilen packas med allt som behövdes innan vi for upp till milan. Nu skulle det baravara i några dygn i skogen med kolmilan.
När klockan började närma sig nio började besökarna komma, som tradition stod nykokt kaffe och kaka till buds så det vara bara att ta sig en kopp och njuta av morgonstunden.
Under skorstenen, i spisen som det heter sätter jag en brasa för att få drag i milan, Thomas öppnar upp lufthål, fotrymningar, kring milan innan han går upp på henne för att sätta en brasa.
När det har blivit en rejäl brasa släpper han ner det i tändtrumman som finns mitt i milan. I med ved och vänta tills det tar ordentlig fart då täpper han till hålet tillfälligt och vi kan säga att nu är hon tänd.
Hon/kolmilan kräver mer ved innan hon går för sig själv och vi fyller på några gånger under dagen. Men hon är otroligt snäll, vi var oroliga att det skulle krångla då veden inte var riktig torr. Knapp någon gas och på kvällen när vi slutar elda under spisen går hon igång direkt.
Tyvärr var inte vädret det bästa och vi visste att det skulle komma redigt med regn så ett regnskydd för våra besökare sattes upp, tredje gången på fjorton år vi fick göra detta, samma presenning men vi såg att nu hade den gjort sitt. Men besökarna inför Strömsbergsdagen skulle i alla fall ha någorlunda torrt när de kom på besök.
Många besökare hade det varit under första dagen, och milan skötte sig fortfarande snällt.
Kvällen började göra entre´och det var dags att tända upp alla lyktor, dels de som sitter efter vägen upp och de fyra kring milan. Och sedan bädda sängen, de sista tre åren har vi fått sovit i bilen då kojan är i för dåligt skick och vi har inte haft tid och ekonomi att göra en ny.
Jag har alltid första sovpasset första kolningsdagen så jag kryper tacksamt in i bilen och somnar gott, två timmar sedan är det dags att byta. När gubben min väcker mig så känns det trögt, kroppen är stel. Milan är hungrig så vi måste fylla på med lite ved innan gubben min kryper ner i den ”sängen”. När vi står där hör vi nyckelharpsmusik klinga i skogen, vi tittar på varandra och jag ler, min chef är på ingång mitt i natten. Han kommer och har gäster med sig.
Lördagen kommer och det är dags för Strömsbergsdagen, vi tittar på vädret och på himlen, det lovar inte gott, kraftigt regn förväntas under förmiddagen.
Fram till klockan ett regnar det med varierande styrka men sen äntligen blir vädret bättre och besökarna börjar komma till oss. Kolbullarna går åt med med rykande fart och de mumsar med belåtna miner.
Det märktes att vädret varit dåligt för det var besökare ända fram till 17.00 och vi kunde snabbt beräkna att runt 200 besökare hade kommit till oss.
När skymningen började falla började folket komma. Programmet för kvällen fick bli spontant då de vi hade frågat hade sagt ifrån sista veckan. Men vi har duktiga sångare i bruket som sjöng för besökare, de hade t.o.m gjort en låt till mig och Thomas, här var inte tårarna långt borta och vi kände en enorm värme och tacksamhet. Helt plötsligt dök ett glatt spelgäng upp och nu blev det full fart och kvällen blev mycket lyckad, de sista besökarna lämnade milan vid 0200.
Det var inte tomt länge på besökare vid milan, 0400 kom första besökaren på söndagsmorgon, fotograf så klart som ville dokumentera milan.
Vår kolmila, snällare kolmila har vi inte haft tidigare och vi bara kopplar av. Vi märker också att det går lite fortare än tidigare kolmilor, vi som trodde att det skulle bli besvärligt och ta lång tid.
Söndagen brukar vara lugn, det kommer besökare under hela dagen och det är bara roligt. Jag hinner smita iväg en stund med kameran…
Vi ser att kolmilan sjunker ihop allt mer och vi beräknar att hon kommer gå ut tidig morgon.
Måndagsmorgon och när Thomas väcker mig efter mitt sovpass säger han att han har täppt igen en fotrymning,då stämde våra beräkningar.
Jag kikar runt för att själv se och märker att det börjar närma sig i ett av fotrymningar. Med jämna mellanrum kikar jag runt, ner på marken och kikar in.
Medan jag väntar har jag en liten gynnare som håller mig sällskap. En ung rödhake som orädd skuttar omkring mig.
Och till slut så är det eld i sista lufthålet och vi kunde avsluta årets sista kolning. Vi tände på fredagen 0900 och 0845 på måndagsmorgon var hon klar. Det kändes lite sorgligt att det var över men det var en bra kolning. Nu skulle hon dämmas, alltså göra henne lufttät för att sedan stå i en månad för avsvalning och sedan rivning.
Våra sista besökare kom på måndagskvällen och vi diskuterade hur det hade gått och vi kunde konstatera att det hade varit en harmonisk kolning, en mila som varit ovanligt snäll och lättskött. Nu hoppas vi att rivningen blir också likadan då fjolårets rivning finns fortfarande färskt i minne då det var riktigt besvärlig och jobbig.
Två mycket trötta kolare kryper in i bilen för att sova, par gånger under natten kikar jag ut, hon ser ok ut.
Tisdagsmorgon far Thomas till arbete, jag är kvar och vakar och börjar plocka ihop.
Vi har kolat klart vår sextonde kolmila.
Ett varmt tack till min bror för hjälpande hand med inresningen en dag, varmt tack ni spelmän som kom och spelade vid milan. Det är något speciellt att få höra spelmansmusik vid milan och jag och skogens väsen myste.
Och till er alla som besökte oss under kolningsdagarna, det är så kul att ni kommer och gäster oss.
KolarLottas Blog 