Att åka och besöka andra kolare är alltid roligt, få se och känna lukten, prata om varandras kolmilor om vad som gått bra och dåligt och ofta har alla samma bekymmer av olika slag.
Kolarlaget i Sevallbo har för andra året i rad förlagt sin kolning till våren och jag och min gubbe åkte för att besöka dem.
Att kola på våren har många fördelar och den bästa fördelen är ljuset, det blir aldrig riktig mörkt som på hösten.
Men hon trilskades lite damen Ingrid, vid klappningen så gick det hål, sk frät där veden har brunnit upp och bildat ett hålrum. Därför ska man alltid gå med försiktighet på kolmilan och det ska finnas plankor som man går på.
Men hon fortsatte att trilskas, ville inte som gå igång ordentligt. Man funderade och grubblade.
Till slut öppnade man upp spisen och satte fyr igen för att hjälpa till att få drag i skorstenen. Och nu kom hon igång. Varför hon trilskades var att det var tjäle i backen, kylan gjorde så att värmen inte kunde komma ner till botten av kolmilan.
Med rök tjock som bomull från skorsten lämnade vi Sevallbo, den härliga doften av kolning spred sig över bygden. Men efter två dagar var vi tillbaka för doften av en kolmila gör en beroende.
Nu hade hon sjunkit ihop bra och var på slutet av kolningen.
Medan vi satt så täpptes ena fotrymningen efter den andra.
Och när vi lämnade gänget vid midnatt så var det i stort sett klart då det brann i de sista rymningarna (lufthål längst ner vid kolmilan) och skorstenen var glödande het och stybben började småglöda som låg mot den.
Tack Sevallbogänget för två underbara kvällar med mycket skratt, funderingar och byte av erfarenhet.
KolarLottas Blog 