Då var det dags att riva kolmilan, en incident tidigare i veckan gjorde att vi blev tvingade att riva henne. Något, ett djur, människa eller hon själv men ett stort hål i milan upptäcktes och vi fick ta beslutet att riva då hon hade blivit varm igen.
Det märktes direkt att detta inte skulle bli en enkel rivning, det var varmt, mycket varmt och i stort sett på en gång så började det att glöda i kolet när stybben hade skottas undan.
Kolfaten fylldes med glödande kol som jag hällde ut på marken, fram med vattensprutan för att släcka. Här gäller det bara att släcka, inte dränka kolet då förstörs det.
Vi fick arbeta hårt för att inte allt skulle bli en stor brasa, kroppen skrek efter vila men det var bara att bita ihop.
På kvällen fick vi en hjälpande hand som var mycket uppskattad.
Då vi inte har ström fick elverket gå igång för att ge oss ljus och först långt in på natten var allt varmt kol utriven. 01.30 så kröp vi in i bilen för att få lite vila men vi kunde ej låta kolet vara utan vakt så en gång i halvtimmen upp och titta att inget glödde. När inget hade hänt på två pass kunde vi äntligen ha ett ordentligt möte med John Blund.
Ej utsövda men lite vila hade vi fått kröp vi ur våra bäddar i bilen, nu skulle allt kol skottas i storsäckar, milan rivas ut på det sista kolet och sen städa av allt.
Sen söndags eftermiddag var två mycket trötta kolare klara med utrivningen av kolmilan. Ett mycket tufft arbete med en kropp som ej var fullt frisk men vi var mycket nöjda. Hon hade givit oss en bra skörd och hade kolat ut i stor sett fullt ut.
KolarLottas Blog 
Hej Lotta! Så tråkigt för er att det misslyckades i år med kolmilan! Som sann vallon är det väl bara att bita ihop igen! Lycka till och ha det bra, min vän 😍 !
Hej, nja, misslyckad kan vi ej säga då hon gav oss en god skörd. Men något hände som gjorde att luft kom in och startade upp kolningsprocessen igen. Men det var ett tufft arbete i många timmar innan vi var klara.